MEN SÅ FRUKTANSVÄRT -

SÅNT DÄR SOM MAN INTE TROR SKALL HÄNDA …

HOPPAS DU HINNER TRÄNA UPP DINA ARMAR TILL VINTERNS STALLSYSSLOR - MAN ÄR JU SLINKIG SOM SPAGETTI EFTER NÅGRA VECKOR I GIPS.

OCH BÅDA ARMBÅGARNA

STYRKEKRAMAR

Tack, BrittaD!
Inte kan jag skryta med att jag är, och var, en mönsterpatient heller.  När jag kom in på akuten, tänkte de klippa sönder mina kläder, de som jag haft fullt sjå att få på mig!
Naturligtvis fick sambon hjälpa mig in och tvätta av mig allt blod, och byta ut stallkläderna mot något renare innan vi åkte.
Så att klippa sönder några kläder var det inte alls tal om, kan man få på sig, kan man få av sig. 

Sedan var det inte tal om någon operation heller från min sida till en början, men när läkaren bekymrat beskrev konsekvenserna, en obrukbar hängarm, så fick jag lov att ge mig, men först sedan han dyrt och heligt lovat att jag inte skulle kunna vakna under själva operationen. Har allt läst jag att det händer ibland.

Det var på håret att han bröt det löftet, då jag faktiskt vaknade upp på operationsbordet, men då var de i varje fall färdiga, även om jag fortfarande låg kvar på sidan. Sedan skulle jag ligga på ”uppvaket”, fastän jag var hur vaken och pigg som helst. Och jättehungrig. När jag hade gnällt tillräckligt många gånger där, så skickade de tillbaka mig till avdelningen. Men hur kul är det att ligga och lyssna på hur andra snarkar, och bara ha en väggklocka och ett tak att titta på?

Tillbaka på avdelningen ville jag ha mat. Det fick jag inte för jag kunde bli illamående. Då ville jag ha juice. Det skulle jag inte heller få, för den kunde reta magen den med. Nu var jag ihärdig, så jag fick mitt glas och en spypåse/!). Jag brydde mig aldrig om att förklara att jag inte hade en chans att lyfta upp den om det skulle behövas. Då hade jag aldrig fått min juice. Jag är begåvad med plåtmage, så den behövdes heller inte.

Sedan blev det en lååång väntan på att sambon skulle komma och hälsa på. Han hade blivit itutad att jag skulle vara på uppvaket i minst två timmar, innan jag vaknat till ordentligt.

På kvällen fick jag då äntligen kaffe och två smörgåsar, och det var nog det godaste jag ätit – någonsin. Då hade jag varit utan mat i ett helt dygn.

Vi var nog lika glada, både jag och alla läkare och sköterskor, när jag åkte hem dagen efter.

Eländes Elände

Hur går det för dig?

Hur mår du?

Känner verkligen med dig, själv har jag ”bara” haft en arm i gips och det räckte som stressfaktor – och då hade jag ändå inga hästar att sköta om.  Två gipsade armar och 10 (?) hästar är ju bara för mycket.

Ja, livet kan sannerligen skifta på en sekund.

Jag har naturligtvis ingen tanke på att få foton eller ens en rapport från Rättvik den 26.8 av dig. Det finns väl gränser för vad sambon servar dig med.

Jag kan alltid ringa premieringsförrättaren och få premieringsresultaten för de två damerna. (till min tidning, alltså)

Sköt om dig och hälsa sambon och busan Samba och säg åt henne att hålla sig lugn o snäll.

Inte är det någon större fara med mig inte! Brottet på vänster armbåge såg fint ut enligt läkaren, det var smala benet som gick av där, plus en liten flisa borta. Det brydde de sig inte om att gipsa ens, för då hade de fått behålla mig.  Då hade jag verkligen varit handikappad! Får inte lyfta med den dock, plus att armen var väldigt svår att vrida, från början. Fanns bara ett läge. Men nu går det riktigt bra. Jag är ju vänsterhänt som tur är. Hade det bara varit vänster arm som skadats, så då hade de valt att gipsa, men enligt läkaren så ska armen alltså kunna läka ihop fint utan gips.
Jag har t o m tagit hem bokföringen från jobbet, och sitter hemma och gör det jag orkar. Det går riktigt bra. Blir alldeles för långtråkigt att inte ha något att göra.

Nog ska jag på premieringen alltid! Nu vet jag ju att jag är "ledig". Tar av mig gipset torsdagen före, så då blir det inga problem att svinga kameran.

Men så jobbigt!!

Ja, ingen vet vad dagen bjuder på……..

Du verkar vara en tuffing men jag kan tänka mig att du också får deppstunder i ett sådan tilltuffsat läge!

Krya på dig skickar styrke kramar!

Usch så läskigt! Hoppas att du kryar på dig snabbt! Jag håller med Tyrolare - du är en tuffing!

Jag har också trillat raklång på cementgolvet i stallet en gång, fast för min del var det knäna som tog emot (hade en stor hink med lusernpellets i famnen …) men det gjorde "bara" väldigt, väldigt ont, inget som bröts eller så, fast jag trodde ju att båda knäskålarna hade krossats när jag låg där och undrade vad som hänt (jag är inte lika tuff och hårdhudad som du )!

Även jag skickar massor av krya-på-dig- och styrkekramar!

Tack för alla styrkekramar Tyrolare och Eldfuxen!

Nej, inte är jag någon tuffing inte – långt därifrån. Är livrädd för allt som har med sjukhus och sprutor att göra, bara tanken får mig att kallsvettas.
Tänkte ett tag att inte åka in alls, men eftersom högra armen hängde så konstigt och var vriden, så insåg jag att det inte var något jag skulle kunna fixa själv. Trodde dock att den ”bara” hoppat ur led, så att det skulle vara snabbt åtgärdat. För så förbaskat ont gjorde det inte – då. Och sedan fick jag ju morfinsprutor.  Smärtstillande har jag sedan haft hela tiden, så jag ska inte klaga.
Tror det blir betydligt tuffare efter gipsborttagningen, då man ska träna tillbaka rörligheten. Som jag har hört, tar det mycket längre tid än man tror. Och tålamod är inte min starka sida…

Om du inte har tålamod så vet jag att du har envishet………

så du fixar det!

Jag tycker ändå att du är en tuffing. Så det så.

Bäst att motivera med ett av min favoritfigurs bra citat:

"Det är inte svårt att vara modig om man aldrig är rädd." Mumintrollet

Om jag har räknat rätt så är det idag du tar av gipset - vad skönt, även om det säkert blir jobbigt att träna upp armarna igen. Men som Tyrolare säger, det fixar du!

Japp, idag har jag tagit av gipset!
Tyvärr visade det sig att jag fått infektion, eller om det var inflammation, (vet ej skillnaden) i/under operationsssåret. När stygnen togs kunde sköterskan nämligen klämma ut en massa var.
De har nu tagit odling och jag är satt på antibiotika. Kanske får byta antibiotikasort om några dagar när odlingen är klar, om det visar sig vara andra bakterier än vad de idag trodde att det var.
De frågade om jag haft feber, men det tror jag inte. Det enda jag känt av är att det kliat och känts lite fuktigt ut under gipset om nätterna, men jag har ju aldrg varit gipsad förut, så det trodde jag var normalt. Så lite trist känns det allt just nu.  Fick ju ett jättestort plåster som hindrar mig från att träna på att böja och sträcka på armen.
Ska in igen om en vecka pga infektionen/inflammationen. Förhoppningsvis blir jag av med plåstret då.

Annars hade frakturen läkt ihop bra. Det blir rörelseträning nu i tre veckor frammåt, innan jag får börja träna upp styrkan i armarna.

Hur går det med armar, armbågar och läkning och träning, Carina-J?

Jag måste säga att jag var impad av att du fotade haflinger i Rättvik bara ett par dagar efter gipsborttagandet! Utan att darra på handen av bilderna att döma.

Ja du, bacilluskerna var svåra att ta död på, så jag har fortfarande infektion i operationssåret. En till antibiotikakur blev det allt. Och stränga order om att får jag feber, eller börja känna mig allmänpåverkad, så är det akuten som gäller och inget annat.

Annars tränas det för fullt med ett rörelsechema jag fått av sjukgymnasten. Än når jag inte munnen med höger arm, men den vänstra är i princip bra igen. Har bara ingen styrka i den. Inte i den högra heller förstås. Men musklerna blir ett senare kapitel att träna upp.

Jag tog väl sisådär 20-30 bilder i träningssyfte innan jag plåtade haflingerdamerna. Så jag visste allt hur jag skulle hålla i kameran när det var dags!